Posts Tagged ‘förändring’
Kommunen som katalysator
En katalysator är ett ämne som ökar en kemisk reaktions hastighet utan att själv förbrukas. Så vill jag se den kommunala organisationen i framtiden.
Jag har varit med i en tankesmedja under ledning av Sveriges Kommuner och Landsting på temat morgondagens styrning och ledning. Här är några reflektioner. Debatten förs också hos Dagens Samhälle.
Vi tjänstemän är katalysatorer för medborgarnas vilja, genom de förtroendevalda, vilket kräver mycket av oss idag och i framtiden.
- För kommunen som organisation så måste begreppet samhällets tjänare vara centralt. Det är service. Vi kan också med vårt kunnande och profession försöka påverka beställningen, men vi kan och ska inte definiera vad medborgarna behöver – hur väl vi än vet det i vår profession.
- Tjänstemän levererar bra underlag till beslut, verkställer beslut, skapar en resultatkultur och lyfter blicken.
- Vi måste hela tiden arbeta för att korta avståndet mellan de som utför tjänster och de som tar emot dem. Det är nödvändigt för kundfokus.
- Kommunens roll i framtiden är i de flesta fall inte primärt att göra, utan att se till att det blir gjort oaktat utförare. Kommunens roll som systemansvarig måste således stärkas. Direkt styrning av egenregiverksamhet tillhör det förgångna. Vi säkrar att medborgarna får vad de har rätt till.
- Vi bjuder in i medskapande på alla nivåer. Det finns inget egenvärde i att utföra saker på ett ”professionellt” sätt. Medborgarna på platsen är fundamentet för vår existens – låt det synas.
- Tjänstemännen gör kommunen enkel att förstå. Verksamheten beskrivs utifrån kundens perspektiv, inte vår organisering.
- Våra enkla och tydliga strukturer kan hantera en hög personalomsättning, eller snarare kompetensomsättning – oaktat om kompetensen är i form av egna anställda eller på andra sätt.
- Även tjänstemän är personer – därför att vi som möjliggörare ska ha goda relationer med dem vi är till för. Relationer är med personer.
- Allt vi gör tillhör medborgarna. Öppenhet är därför central. Alltid, på alla nivåer.
Framtidens ledarskap i kommuner inser detta och inser samtidigt att det är något av det bästa som finns. Att vara en möjliggörare för platsen – en katalysator.
Samhällets tjänare med stolthet!
Jag måste inte prata om problemen med invandrarna
Därför att bara genom att tillåta den frågan så accepterar jag ett synsätt som jag inte står för. Henrik Arnstad, historiker och journalist skriver på DN-debatt
Då och då hörs röster om att ”våga ta debatten”, vilket innebär att köpa SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen.
Jag håller inte med. Självklart ska vi ta debatten. Problemet är om vi gör det utifrån en frågeställning som redan anlagt kursen i ett vi och dem. Frågeställarens makt är gigantisk. Vi ska självklart diskutera problem med segregation, arbetslöshet, utbildningsnivåer, barn-fattigdom, kriminalitet och fördomar – men vi gör det inte med en förutfattad mening om att det är fel på en viss grupp i samhället.
Det är som att fråga någon när han ska sluta slå sin fru.
Eller som jag fick lära mig i någon förhandlingskurs lägga ett självklart påstående i en fråga.
- När du har gått ut med soporna kan du ta med min cykelkorg på vägen in är du snäll.
Jag tror som jag skrev igår inte heller på tanken med distans till människor som jag vill påverka. Vi kan inte ställa oss vid sidan, vi måste närma oss, bygga en relation och ta dialogen där den finns. Det gör vi inte genom dömande avståndstagande.
Så – låt oss formulera frågan och ta dialogen i relation. Ok?
Vad tänker DU göra?
Vad är en kommun om 20 år?
Jag har fått i uppdrag att hålla ett fem-minuters föredrag på tankesmedjan Morgondagens styrning och ledning i kommuner på ämnet;
”Vad behöver ske i kommunen sett som det geografiska territoriet, för att vi om 20 år fortfarande ska känna att det finns ett VI – ett fungerande samhälle?”
Jag skulle vilja ha din hjälp att tänka vidare.
Just nu är jag inne på tre banor.
- Kanske är den fysiska närheten till varandra inte viktig om 20 år utan vi kan få samhörighet oaktat geografin?
- Kanske handlar vi-känslan om att uppleva närhet till varandra, vilket förutsätter en större öppenhet oss emellan?
- Kanske måste vi som allmänhetens tjänare för att släppa in i öppenhet ändra synen på vårt uppdrag?
Frågan är om det geografiska territoriet är viktigt om 20 år. Den fysiska begränsningen till förflyttning är ju det som gör geografin viktig. Närheten mellan människor är som vi tänker idag en förutsättning för samhörighet. Samhörigheten är så att säga geografiskt betingad, en förutsättning för fungerande relationer med andra människor. Än så länge kan vi inte, enligt min mening ersätta det analoga mötet öga mot öga med det digitala. Men kanske kan vi det om 20 år? Kanske kan vi fysiskt förflytta oss runt hela världen utan tidsförluster? Det skulle kunna innebära att kommunen som geografisk plats blir oviktig.
Oaktat detta så handlar frågan om hur vi gör för att det ska finnas ett VI – ett fungerande samhälle. Jag tänker att samhörighet handlar om att närma sig varandra. Att ta gemensamt ansvar för det som händer i en relation. För att komma nära behöver vi ha en öppenhet. En öppenhet för varandra ger förutsättningar för ett ansvarstagande. De beslut vi är delaktiga i tar vi också ansvar för.
Hur kan då beslutsfattandet för en samhörighet mellan människor, geografiskt eller på annat sätt knutna till varandra, ske på ett öppnare sätt? Jag tror det handlar både om en förändring hos kommunen som organisation och en vilja till gemensamhet från kommunens medlemmar.
För kommunen som organisation så måste begreppet samhällets tjänare vara centralt. Den roll vi har som professionella i kommunen måste handla om att göra det som de vi är till för, via de förtroendevalda, vill att vi ska göra. Det är service. Vi kan också med vårt kunnande och profession försöka påverka beställningen, men vi kan och ska inte definiera vad medborgarna behöver – hur väl vi än vet det i vår profession. En kommunal organisation är till för sammanslutningen kommunen. Punkt. Om det är ful konst som är beställningen så är det vad som ska levereras. Om vårdtagaren vill ha sin tjänst utförd på ett speciellt sätt så är det vad som gäller. Om en elev och dess vårdnadshavare vill ha en speciell pedagogik så ska vi gå till mötes. Allt inom ramen för fattade beslut.
Vi kan – vi ska försöka få in våra tankar om vad för beställning som är klok utifrån vårt kunnande. Det ska vi göra aktivt och innan beslut. Aldrig efter beslut. Fattade beslut gäller.
För att detta ska fungera så måste vi släppa vår prestige i professionen som utförare och förstärka vår roll som allmänhetens tjänare i utförandet. Det är vår stolta profession.
- Kommunen är inte den kommunala organisationen!
- Kommunen är den geografiska platsen!
- Kommunen är dess medlemmar!
- Kommunen som plats har ingen chef!
/Mattias Jansson, allmänhetens tjänare som chef för den kommunala organisationen i Katrineholms kommun
Mentorskapets gåvor
I Katrineholm har vi ett trainée-program för framtida ledare. Ett sextiotal personer sökte programmet och 12 framtida ledare antogs. Det är 12 riktiga pärlor. Engagerade, reflekterande och seriösa medarbetare som jag tror kommer att utvecklas till fullfjädrande ledare om de bara vill. Fokus i programmet är den personliga utvecklingen – allt utifrån tesen att ledarskapet är personligt. Jag gillar det
Som en del i programmet så har vi ett mentorsprogram. Jag är mentor för adepten Maria Martini och vi träffas ungefär var tredje vecka någon timme. Varje tillfälle är en möjlighet till lärande för oss båda. Idag på vårt möte så fick jag en tidig födelsedagspresent. En tavla som får manifestera en av våra bärande diskussionspunkter – rörelse.
When nothing goes right – Go left
Vår diskussion idag färdades i olika tankebanor.
Förändring – ändring av riktning kräver en energi som är större än energin vidmakthållandet av den redan inslagna riktningen. Är det inte det som förklarar varför den missnöjda alltid hörs mer än den som är nöjd?
Om jag väljer att fokusera på att vi ska uppnå istället för att fokusera på hur vägen dit ser ut så har jag betydligt lättare att ändra den inslagna vägen.
Tänk om jag skulle kunna ha lite mer is i magen och följa det som sker – vad säger man “go with the flow”?
Det finns alltid en annan väg – problemet är bara att se den.
When nothing goes right – Go left
Kofi Annan om varje människas val
En av mina stora idoler, Kofi Annan intervjuas i Nyhetsmorgon. Djupet i såväl intellekt som röst kombinerad med ett hjärta som formligen utstrålar empati gör det på något sätt magiskt tycker jag.
Jag fastnade för några saker speciellt.
En person kan göra skillnad. Det måste inte vara en stor och spektakulär handling av en ledare.
Även massrörelser börjar ibland med en enda gnista och den gnistan kan komma från en enda person.
Förändring är en process inte en händelse.
Ta nio minuter och lyssna och reflektera.
Kreativitet är inte mer utan mindre
Häromdagen lyssnade jag på professor Alf Rehn som talade om kreativitet eller snarare hur man dödar idéer. Det var ett strålande föredrag som öppnade nya perspektiv för mig.
Kampen
Tesen är att det finns en ständig kamp för och mot förändring. För – därför att världen är i ständig förändring. Mot – därför att vi människor hela tiden kämpar för att stabilitet ska råda.
Det är vår kamp för att allt ska vara som det varit som dödar kreativa idéer. Med den ständiga förändring vi har i vår omgivning blir det ett stort problem.
Man kan förklara motståndet till förändring som att det står i relation till din investering i frågan. Experter ser till att det nya inte kommer till. Vår kunskap kan vara en fälla. Fully wested in the past - investerade i vår erfarenhet. Det man har investerat i kritiserar man inte.
Det innebär tänker jag att kraven på att få in nya perspektiv på det vi håller på med ökar. Det kanske är omöjligt att ifrågasätta sin egen verksamhet och sina egna områden?
Dödandet av kreativitet
Känner du igen en axelryckning, tystnad eller ett lugnt upplysande om att det testade vi på 70-talet när du kommer med idé? Ledningen menar att man dödar bara dåliga ideer. Detta är enligt Alf Rehn försvarsmekansismer för att vi ska kunna fortsätta göra som vi redan gör.
Vår egen hjärna motverkar det nya, det ovana genom att sända ut dopamin, hjärnans drog när vi följer invanda mönster.
Det är lättare att vara trist var istället en Dr House.
Anledningen till att kreativitetskonferenser finns är att de är ofarliga då de inte skapar någon förändring. Myskreativiteten säljs in som att motstånd inte finns. Så är det inte. Förändring gör ont. Alla kommer inte att hålla med.
Jag kan känna igen att jag själv ibland idkar just den typen av motstånd. Sannolikt både utifrån att även jag har ett motstånd till viss förändring (någon emot?) men också som skydd mot förändring som ska genomföras av mig fast jag inte har tid.
Var går gränsen mellan att vara en kreativitetsskapare och en tyrann som chef?
Så blir du kreativ
Vi får lära oss att vi använder lite av vår hjärna. Det är fel. Hjärnan blir inte mer aktiv under kreativitet den blir mindre aktiv. Kreativiteten kommer när vi kan koppla ner den främre hjärnloben, hjärnans polis.
I forskning har man kunnat visa att människor är mest kreativiva när de känner att de uppfattade att de inte längre var kreativa dvs när frontloben inte längre skickar ut domamin. Hjärnan är lat. Riktig kreativitet kommer när det blir jobbigt. Man kan säga att de kreativa idérma kommer ur nederlaget när dina försvar försvinner.
Ledare är de som trots obekvämlighet vågar driva. Strategi är att välja. Ledarskap är att våga.
Det borde betyda att vi både måste pusha oss hårt och att tänkandet utanför det invanda måste vara en ständigt pågående process för att vi ska få dessa glimtar av kreativ insikt.
Min reflektion
Jag brukar tjata om mod. Mod som den kompetens som kan göra oss till den vi kan vara. Mod som gör att vi vågas pressa oss själva på gränsen till galenskap. När vi är där tänker jag att vi måste ha ett inre lugn och stabilitet för att inte braka igenom i vansinnet.
Alf Rehn höll inte med mig om det.
Vad tycker du?




















