Mattias Jansson

Det är ju olika vad man går igång på. Igår morse reagerade jag på en citerad tweet från Katrineholm Kurirens kommunreporter Camilla Lillsebbas.

Det är märkligt detta med yttrandefrihet. Frihet att yttra sig är ju just en frihet inte en skyldighet. Jag kan förstå att en journalists arbete försvåras av att människor inte vill yttra sig, men jag tycker att förklaringen till människors val felaktigt, såsom i denna tweet, utmålas som att detta skulle vara ett påbud från kommunen som arbetsgivare. Min uppfattning är att många anställda är rädda för media beroende på hur media agerar, inte beroende på hur vi som arbetsgivare är.

Bakgrunden just i detta fall var att reportern ville tala med en bibliotekarie som arbetat på skolbibliotek. Chefen talade med flera och ingen ville. Bakgrunden till det var Katrineholms Kurirens agerande i ett tidigare reportage.

Vi tror på öppenhet och jag ser gärna att så många som möjligt av våra anställda känner sig bekväma med mediakontakter. Jag tog därför kontakt med förvaltningen och Katrineholms Kuriren och nu är ett möte dem emellan på gång. Förhoppningsvis vill några av medarbetarna vara med på det. Under hösten har vi också generell mediautbildning för våra anställda. När jag nu läser igenom inbjudan ser jag att det felaktigt står att den riktar sig till chefer. En traditionell hierarkisk syn på kontakt med yttervärlden. Genomför ändring genast!

Jag vill dock vara tydlig på en sak. En arbetsgivare har all möjlighet i världen att besluta vem som uttalar sig som representant för organisationen. Vi skulle hypotetiskt kunna besluta att enbart informationschefen uttalar sig i alla frågor som representant för organisationen utan att det skulle vara ett juridiskt brott. Nu gör vi i och för sig inte så. Min bild är att det blir bäst om den som har kunskap uttalar sig för organisationen, men när så sker ska ledningen, i vårt fall förvaltningsvis känna till det åtminstone i efterhand.

Yttrandefrihet är en rättighet som tillkommer enskilda personer. För oss i det offentliga är det till och med så att vi måste räkna med att en viss tid av arbetstiden kan gå åt till att nyttja den rätten. Det är dock viktigt att skilja på om detta sker som representant för kommunen eller som privatperson.

Men hur tydligt är det då när man är professionell eller privat?

I de flesta fall är det ganska enkelt. Det handlar bara om att vara tydlig med vilken roll man har. Ibland är det lite svårare och då skulle jag säga att det ofta är sammanhangs beroende om man är privat eller professionell. Jag tror också att det är annorlunda beroende på vilken hierarkisk position man har i kommunen. Jag brukar tänka på hur den andra personen tolkar att jag har för roll just nu. Om jag nu, mot förmodan skulle ha synpunkter på ett ärende i kommunen och stöter ihop med en nära vän på stan och uttrycker mina synpunkter så anser jag att jag gör det inom ramen för min yttrandefrihet – allas rätt att kritisera det allmänna. Om jag däremot stöter ihop med en okänt person eller en person som jag primärt har en arbetsrelation till och säger samma sak så anser jag att det kan vara ett brott mot mitt anställningsavtal.

Jag minns såväl när jag debatterade Carl Bildts twittrande på Almedalen förra sommaren och Gudrun Schyman argt stirrade på mig och sa att bara politiker ska vara personliga och privata på offentliga konton, eftersom de är förtroendevalda utifrån person – inte anställda som profession.

Liberala nyhetsbyrån har skrivit om frågan i en intressant kontext som publicerats som ledare i Gotlands Tidningar och Katrineholms Kuriren

Privatperson, politiker eller mittemellan

Gränsen mellan privat och offentligt blir allt svårare att se

”Åsikterna här är mina egna.” Formuleringen är vanlig i sociala medier, och tänkt att förmedla en gräns mellan personen och yrkesrollen

…

I just sociala medier är utrikesminister Carl Bildt det främsta svenska exemplet på varför uppdelningen är problematisk. I förra veckan fick utrikesdepartementets presschef Anders Jörle en fråga om eventuella kommentarer från Bildt angående Etiopiens premiärminister Meles Zenawis död. Jörle hänvisade till utrikesministerns blogg och till mikrobloggen Twitter.

Det är alltså uppenbart att Carl Bildt, i egenskap av utrikesminister, inte bara personen Carl, ibland uttalar sig i sociala medier. Ändå diarieförs inte utrikesministerns kommentarer om premiärministerns död i ett land där två svenskar sitter fängslade.

Jag tycker att det är alldeles feltänkt. En person i ledande befattning som uttalar sig i ett ärende hos organisationen måste väl ses som en del av ärendet och diarieföras? Att sedan personen också använder ex ett facebook eller twitter-konto till frågor av personlig och privat natur ligger i sakens natur. Men ett twitter-konto som används som en del av tjänsteutövningen, som hänvisas till i organisationens officiella kanaler måste rimligen vara en kontext där mottagaren kan uppfatta det som att man representerar organisationen om man uttalar sig om ett pågående ärende. Det är väl ingen skillnad mot att jag har en skyldighet att ta emot information som lämnas på en servett till mig på en krog klockan fem i två på natten, om det tillhör ett ärende hos Katrineholms kommun. Servetten ska liksom tweeten diarieföras. Att tro att man kan komma ifrån det genom en presentation som privatperson förstår jag inte.

Det finns ingen yttrandeskyldighet!

Huruvida dina åsikter är privata eller professionella är beroende på sammanhanget!

Uppdatering 2012-08-31 13:23

Lägg också märke till reglerna om meddelarskydd som innebär rätt att för offentliggörande lämna upplysningar i i stort sett vilken fråga som helst till bland annat media och författare. Tack Sofia Mirjamsdotter.