Posts Tagged ‘reflektion’

Du är du – inte de

Idag skriver Lena Andersson skarpt i DN om “Den nya färgläran“.

Sexism och rasism har det gemensamt att de utgörs av kollektivisering av individer utifrån yttre kännetecken.

Poängen är att vi använder vi lätt tillskriver människor egenskaper baserat på grupptillhörighet. Jag är man så alltså är jag…

Det känns så naturligt att göra just så och kanske är det rent av nödvändigt för att världen ska bli begripbar. Detta understöds också av forskningen

Den mänskliga hjärnan kategoriserar ständigt , vilket är nödvändigt för att göra reda på omvärldens intryck (se t.ex. Lakoff 1987)

För att kategoriseringen ska bli ett problem krävs dock att vi gör den andra gruppen olik oss själva, dvs skapar en distans och att den gruppens egenskaper ses som sämre än våra egna.

Parnevik

Se bara på Bosse Parneviks välmenade ord som så lätt går i fällan DE istället för VI är som oss…

Det Lena Andersson är ute efter är att kategorisering aldrig ska ske utifrån yttre kännetecken, som i sin tur tillskriver en grupp vissa egenskaper. Jag tycker att hon har helt rätt. Människor är olika, därför att vi som individer är olika. Inte därför att vi tillskrivs egenskaper pga av vilken grupp vi tillhör t.ex. baserat på vårt utseende.

Själva grunden från rasism och för den delen o jämställdhet är att DE är annorlunda än VI och DE är SÄMRE än vi. Ingen är rasist mot en person, därför att en person möter du som en människa. En grupp är ett objekt som du har distans till och därmed behöver du inte ta mänsklig hänsyn.

Lösningen är som jag hävdat tidigare.

Det finns inga DE det finns bara VI

Respekt mellan människor är något vi gör – inte något vi får

CC by opensourceway

Den pågående diskussionen om sk. näthat är behövlig. Många av de aktiva på nätet frågar sig dock om varför frågan lyfts utifrån nätet och inte utifrån hatet. Nätet är ett sätt av många att utöva hat mot andra.

Sen frågar sig många varför hatet syns mer än kärleken. Jag tror att det är så enkelt att den som vill ha en förändring har energi för ändring. Den som känner kärlek är nöjd som det är och engagerar sig inte på samma sätt i ex. kommentarsfält.

Min absoluta uppfattning är att de flesta människor visar sina medmänniskor respekt. Problemet är ni vi slutar se varandra som människor, individer, personer, subjekt. När vi går över gränsen från att se varandra som människor och istället ser roller – objekt så händer det lätt någonting med vår respekt. Mellanmänsklig respekt är just mellan människor. Relationer är mellan personer, inte mellan roller – objekt.

Hela denna logik driver fram en vilja till objektifiering av människor som man vill hata. Nätet gör det enkelt att göra mottagaren till ett objekt och med det distansera sig och inte behöva ta mellanmänsklig hänsyn. Detta blir extra tydligt för människor som har makt. En person med makt blir ett objekt.

Problemet blir då att den som blir ett objekt på nätet eller på annat sätt och utsätts för kränkningar måste skydda sig. Skyddet sker enklast genom att avskärma sig och gå in i en roll, vilket i sin tur späder på objektifieringen.

När vi distanserar oss från varandra och därmed ökar objektifieringen leder det till minskad mänsklig respekt och ökat uttryck av hat.

CC by Sean MacEntee

Lösningen är att våga vara människa.

Lösningen är att ge uttryck också för kärlek.

Inget är bestående utan att vi kämpar – för respekt mellan människor är något vi gör – inte något vi får.

Jag måste inte prata om problemen med invandrarna

Därför att bara genom att tillåta den frågan så accepterar jag ett synsätt som jag inte står för. Henrik Arnstad, historiker och journalist skriver på DN-debatt

Då och då hörs röster om att ”våga ta debatten”, vilket innebär att köpa SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen.

Jag håller inte med. Självklart ska vi ta debatten. Problemet är om vi gör det utifrån en frågeställning som redan anlagt kursen i ett vi och dem. Frågeställarens makt är gigantisk. Vi ska självklart diskutera problem med segregation, arbetslöshet, utbildningsnivåer, barn-fattigdom, kriminalitet och fördomar – men vi gör det inte med en förutfattad mening om att det är fel på en viss grupp i samhället.

Det är som att fråga någon när han ska sluta slå sin fru.

Eller som jag fick lära mig i någon förhandlingskurs lägga ett självklart påstående i en fråga.

- När du har gått ut med soporna kan du ta med min cykelkorg på vägen in är du snäll.

Jag tror som jag skrev igår inte heller på tanken med distans till människor som jag vill påverka. Vi kan inte ställa oss vid sidan, vi måste närma oss, bygga en relation och ta dialogen där den finns. Det gör vi inte genom dömande avståndstagande.

Så – låt oss formulera frågan och ta dialogen i relation. Ok?

Vad tänker DU göra?

Semesterfrågan är inte vad eller hur utan varför?

En av de underbara sakerna med semester är att den är annorlunda än det jag gör vanligtvis.

När jag kommer ifrån vardagens vad och hur så får jag möjligheten att se mig själv, eller i vart fall mitt vanliga liv, lite mer utifrån. När jag ser mig utifrån så frågar jag varför jag gör som jag gör. Varför är en djupare fråga och när jag kan svara på varför jag gör någonting så känns det mer rätt – djupare i mig.

Varför kan inte vara materiellt. Varför är alltid något mer. Bara när jag kan svara på varför kan jag bestämma mig för vad jag ska göra och i förlängningen hur. Vanligtvis är det tvärtom för mig tyvärr.

Jag bestämmer mig för att – säg köpa en båt (vad). Annonserar på blocket (hur) istället för att fråga mig varför jag vill ha en båt. Eller kanske den större frågan. Varför vill jag vara?

Så strunta i vad du gör. Strunta i hur du gör det. Ställ dig istället frågan varför du lever ditt liv som du gör.

Gillar för övrigt på samma tema Pros & Cons – Allting går så bra för oss som jag hörde på Allsång på Skansen igår. Se den som inspiration i dina tankar – och berätta gärna vad du kommer fram till.

Ha en underbart annorlunda semester!

Den som finner sig själv finner andra

Jag kom att tänka på det när jag stod och lagade mat häromdagen.

Den som finner sig själv finner andra.

För mig betyder det två saker.

Det ena är att den som finner sig själv inte blir egoistisk då det tillhör vår inre natur att söka samhörighet med andra.

Det andra att den som finner sig själv blir funnen av andra då den som är sig själv är lätt att tycka om.

 

 

Köp dig fri!

Pengar och ränta är bara en spegling av vår ständigt verksamma mentala skuldtermostat. Så inleds Lena Anderssons kolumn i DN “Ränta eller skuld“. Tesen är att vårt ekonomiska system, ja hela vår samhällsuppbyggnad bygger på vår relation till andra människor och omsätts i skuld och tillgodohavanden oss emellan. Denna skuld kan vara av ekonomisk karaktär eller av mentala kontrakt emellan oss. Lena Andersson menar att ränta och delade notor handlar inte om ekonomi, utan om relationer. Inte heller ekonomi handlar om ekonomi.

Det är en intressant vinkling och jag tror att det stämmer att relationer är fyllda av ömsesidiga åtaganden. Jag tror dock att det är en stor skillnad om dessa åtaganden är inre eller yttre. En mentalt, inre åtagande i en relation betyder så mycket mer än ett yttre åtagande, handling såsom en betalning. Det är hela baksidan med det kapitalistiska systemet. Att det bygger på villfarelsen att en skuld kan kompenseras på ett annat sätt än hur den uppkommit. Om jag har en ekonomisk skuld till dig så kan jag kompensera den ekonomiskt. Om jag har sårat dig i ditt inre så kan inga pengar i världen kompensera för det. Såtillvida finns det inte, som Lena Andersson skriver, ett likhetstäcken mellan pengar och ränta som en spegling av vår ständigt verksamma mentala skuldtermostat, tror jag.

Ett tydligt exempel är en förskoleavdelning där föräldrarna ständigt hämtade barnen lite försent. Föräldrarna bad alltid om ursäkt men det fortsatte att vara ett problem. Förskolan införde då ett system där man fick böter om man hämtade sitt barn försent. Vad fick det då för effekt? Jo, föräldrarna slarvade allt mer med tiderna. Förklaringen ligger i att de redan köpt sig fria och därför inte stod i mental skuld.

Så – låt oss hålla isär vår mentala och monetära skulder vänner!

Om sorg: Det blir inte bättre – du gör det bättre!

Ett personligt inlägg

charliebarker / Foter

En vanlig och välmenande kommentar när någon har det tufft är att det kommer att bli bättre. Det finns ordspråk som tiden läker alla sår, tiden sveper allt i glömska och tiden läker vad förståndet inte kan. Jag tycker att det är fel.

 

Jag har på senare tid funderat mycket på detta med sorg och smärta. Häromdagen skrev jag på Facebook.

 

“Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen” hörde jag i en machofilm för några dagar sen.

Ytligt larv tror jag. Smärta är att lyssna på sig själv, att våga vara i känslan och att bemästra det svåra för att bli en hel människa som hänger ihop i känsla, tanke och handling.

I efterföljande dialog framfördes bland annat att man kan skilja på fysisk och psykisk smärta. Jag tänker att all smärta är psykisk, såtillvida att den kommer inifrån. Smärtan kan  triggas av sådant som fysisk påverkan, av tankar, obalans eller vara mer generaliserad – men den är alltid skapad i vårt inre tror jag.

AndYaDontStop / Foter

Smärtan är alltid din och eftersom den är din är den din att hantera, att konfrontera och arbeta igenom. Att släppa smärtan gör ingenting bättre, att fly ifrån den går inte – allt som du inte bearbetar kommer tillbaka. Att tiden på något sätt automatiskt skulle lösa detta är en villfarelse.

Min lärdom är att när jag möter dig där kommer jag att påminna dig om att du kommer att lösa det och att jag finns vid din sida.

Det är inte tiden i sig som läker såren, utan det man gör under den tiden.

Så menar Anders Magnusson på Svenska institutet för sorgbearbetning.

…och det är väl det som är det fantastiska med en kris och känslan av sorg. Man kan ta sig igenom det och dessutom om man vågar jobba sig igenom smärtan och inte fly ifrån den så gör det svåra en starkare. Det svåra man hanterar gör en mer – sig själv. För att bli mer sig själv måste man vara i sig själv. Då är inte smärtan något utifrånkommande som ska passera. Smärtan är i en och ska hanteras där. Det blir inte bättre, tiden läker inga sår. 

Tillsammans så gör vi det lättare. Du läker dina sår.

Sociala medier ger inte samhörighet

Rosaura Ochoa / Foter

Du som brukar läsa denna blogg vet att jag gillar sociala medier. Inte så mycket för tekniken utan att vi med hjälp av tekniken kan fler komma närmare varandra på kortare tid. I nätverkssamhället har vi en större närhet till fler på kortare tid. Jag är dock inte längre så säker på att det är odelat bra.

Sociala medier ger, enligt min uppfattning, en känsla av ett socialt sammanhang men det ger inte samhörighet. Sociala medier kan underlätta för det personliga mötet, men aldrig ersätta det. Sociala medier är i första hand skriftlig kommunikation och har därför sina tydliga begränsningar i mötet mellan människor. Många ser till att kombinera digitala och analoga möten. Det tycker jag är bra och nödvändigt. Du hittar ingen samhörighet i det digitala allena.

Jag har hört flera sociala-medie-gurus uttrycka att de är intresserade av fenomenen som någon slags socialt expriment. Vad händer om så många människor har kontakt med varandra? Det har irriterat mig. Jag har inte kunnat se att det skulle kunna göra något annat än gott. Jag är inte så säker längre.

Ed Yourdon / Foter

Sociala medier driver fram beteenden. Det är lätt att glida in i ett mönster av “gilla-kultur” där man ser till att lägga ut allt mer som ger andras reaktioner istället för att använda mediet för det som du som människa vill använda det till. Det privata, exklusiva jaget blir då allt mindre. Såtillvida ändrar dessa medier vårt sätt att handla. Jag ser inget gott i det.

Det kanske också är så att distans i många fall är bra. Ibland behöver vi bryta banden med andra människor, men i det sociala kitt som denna teknik ger oss blir det svårare än tidigare. Även om jag inte vill veta vad du gör så känns det konstigt att inte veta det alla våra gemensamma “vänner” vet det utom jag. I det blir det lätt att dras fast i befintliga relationsmönster och inte släppa det som borde släppas.

Som i alla skeenden så finns motkrafter som kan kompensera. I en värld där allt delas blir det odelade så mycket mer exklusivt. Det är i den odelade uppmärksamheten som det möte som berör oss på djupet finns.

Jag tror att det är vad detta “sociala experiment” handlar om. Kommer vi att kunna använda denna teknik till våra syften som människor, eller kommer tekniken i sig att förändra oss till något vi inte är, eller vill vara?

Ge alltid kunden vad hon vill ha OCH påverka beställningen

Oavsett vilket uppdrag din organisation eller företag har så har ni något som ni ska leverera till en slutkund eller mottagare. Det brukar benämnas er kärnprocess. I en kommun är den största kärnprocessen vård- skola- omsorg dit drygt 85% av pengarna går direkt.

I en organisation finns också diverse stödprocesser som ska underlätta för denna leverans. Det kan vara städ, personal, ekonomi, administration, kommunikation eller IT. Min käpphäst är att ingen av dessa uppgifter som stöd har något egenvärde. Det innebär också att dessa funktioner ALLTID ska leverera det som önskas av kärnprocessen.

Visst, självklart ska du med din profession guida beställaren, men når du inte fram så leverera det som önskas.

Jag hörde får någon månad sedan på en konferens om framtidens informationsavdelning ett antal urbota dumma tal om det helt motsatta. En kommun hade ex. gått upp till kommunfullmäktige för att fastställa uppdraget till informationsavdelningen. Det innebar bl.a. att det fanns ett antal saker man vägrade göra. Vem fick göra dem då? Den person i verksamheten som inte har kompetens för den uppgiften!

Se hela kedjan och leverera alltid det kärnprocessen vill ha!

Nåväl, det verkar onekligen som att denna uppfattning tagit skruv i Katrineholms kommun, allra mest hos beställarna i kärnprocessen.

Men – det finns ett men!

En organisation har också ledningsprocesser som i många fall sammanfaller med stödprocesser. I ledningsprocessen skapas strategin – dvs den serie av beslut i nutid vi behöver för att säkra framtida framgång. Så när du levererat det kunden vill ha, men som du med din profession som exempelvis kommunikatör vet är fel så ska du lägga ett stort fokus på att få nästa beställning att bli rätt. Lägg då fokus på att kommunicera varför just det är rätt, dvs syftet!

I korthet

1) Ställ konsultativa frågor för att komma fram till vad som ska beställas.

2) Leverera det som beställs (oaktat om du anser det är fel beställning)

3) Påverka nästa beställning

 

Vad tycker du?

Kanske är detta ännu svårare i offentliga organisationer där vi inte primärt får “betalt” genom kundnöjdhet?

Bolander om särprofileringens baksida

Jenny Bolander, medarbetare och trainee reflekterar över veckan

Jag tycker att kommunala verksamheter är dåliga på att lyfta fram det positiva och unika – att vi är en kommun! Ett konstaterade som återkommer i möten med elever och ungdomar är att ”kommunen” aldrig syns i skolan eller ”där vi är”. Bakgrunden är att Mattias eller jag har berättat om kommunen och dess verksamhet som oftast är större än vad ungdomarna först trodde. Som tips brukar vi få att ”affischera mera” och jag undrar, när är kommunen ”kommunen” och varför?

 Katrineholms kommun har en grafisk profil vars syfte är ”att skapa en tydlig och enhetlig avsändare för den samlade kommunala verksamheten. Genom att underhålla, vårda och stärka den gemensamma profilen visar vi vilka vi är, vad vi står för och är lätta att känna igen.”

Då och då händer det dock att vi inte använder den grafiska profilen med kommunvapnet, vågen och texten Katrineholms kommun. Jag gjorde till exempel inte det i samband med kommunkoncernens julfest och mässa. Varför? För att det lätt blir stelt, tråkigt, byråkratiskt och inte passar med hur vi vill utrycka oss känslomässigt och visuellt. En snabb överblick säger mig också att den grafiska profilen tenderar att används mer vid traditionellt informativa sammanhang som tidningsannonser, brev och visitkort än vid ungdomsverksamhet, kultur- eller fritidsaktiviteter. Det vill säga inte i sammanhang som kanske i större utsträckning förmedlar känslan av läge, liv och lust.  

Som trainee försöker jag reflektera utifrån olika perspektiv och jag ser två utmaningar i ovan. Dels att öka kunskapen om och intresset för kommunens verksamhet och dels den grafiska profilen. Så när jag såg en ny bra blogg funderade jag på vad får det för konsekvenser när vi inte använder den grafiska profilen i vår kommunikation av all vår verksamhet från ungdomsverksamhet, skola, snöröjning, äldreomsorg till bygglov och näringsliv.

Stärker vi bilden av kommunen som en helhet, som det gemensamma?

Min tes är att ”särprofilering” bidrar till en förenklad bild av verksamheten och hur den utförs istället för att ge Katrineholmarna, det vill säga dom vi är till för, en tydligare och starkare bild av vad som är kommunal verksamhet. Kommunen är en starkt differentierad verksamhet men är det inte just det som är det unika med kommunal verksamhet? Vi finns med i flera olika sammanhang under livets gång.

Om vi använder den grafiska profilen så kommer vi underlätta för medborgarna att känna igen och förstå vilken verksamhet som erbjuds på deras uppdrag. Det är gemensamt som vi skapar och fyller kommunvapnet med allt det står för – läge, liv och lust.

Denna blogg speglar mina personliga uppfattningar om allt ifrån ledarskap, samhällsfrågor och media, men också om livet i stort. Min absoluta uppfattning är att värden alltid skapas av människor och att relationer alltid är med personer, aldrig med yrkesroller. Därför är jag även i min roll som kommunchef personlig. Om du vill ha kommunens officiella uppfattningar så finns de på http://www.katrineholm.se

Ange email-adress:

Delivered by FeedBurner

Kategorier

Pågående dialog

Powered by Disqus

Kontakt
Mattias Jansson

Mattias Jansson

Öppen, personlig och medskapande

Människa, pappa, man och Katrineholms kommunchef - i den ordningen så lever jag mitt liv!